Början på året har börjat med oro och rädsla.
Att leva som i en bergodalbana är inte lätt. Det känns som att mitt liv cirkulerar mellan det bra och det dåliga. Jag får återuppleva allt om och om igen även fast jag själv inte är huvudpersonen i dramat. Jag själv,  är bipersonen eller den på sidan om. Att behöva känna denna oro och rädsla tär på mig , den sätter sig verkligen rakt in i själen och den håller sig fast. Att behöva veta, att behöva känna allt det här känns inte mänskligt men tyvärr är det så här i denna grymma värld. Hade bara velat göra , göra det rätta men det hade ändå blivit fel, fel mot många och jag hade fått ta smällen. Det låter kanske konstigt men det är svårt och man överväger det bra och det dåliga.
Det som jag/vi har fått gå igenom spelas upp igen. Jag vill inte se , jag vill inte höra men jag måste , måste vara stark och finnas där. Jag måste finnas ,jag måste stå ut för det är bättre att jag tar smällarna. Jag kan hantera det trots alla spår.

Ni betyder allt!
Jag älskar er <3