iaf när det gällde vänner och bekanta..
Alla har oftast en tid då man är ute, umgås med en massa vänner, lär känna nya varje dag, testar på nya saker som röka, snusa , dricka, ja det vanliga.. Det håller i sig kanske 2 år , allt är som helt problemfritt helt enkelt.. de enda man måste så emot är sina föräldrar, vilken är helt uppenbart. Man är för ung att dricka, snusa , innan man är 18 , och vara ute länge. Man tror att man är stor nog för att ta sina egna beslut, man tänker "mamma och pappa är fan dum i huvet , de fattar ingenting" , men det är inte sant. De vet och de är rädd om en men det förstår man verkligen inte då man förstår det först efteråt då man blivit äldre.

Jag har haft en sådan period. Jag höll mig ifrån snuset , och cigaretterna för det är inget som passade mig, det kostar en massa pengar och det är varken bra för hälsan eller ekonomin. Men det dära med alkohol, det var en grej för mig , under ett par månader. Jag menar det höll ju i sig ett tag sen dagen efter var det ju borta, förutom då huvudvärken om man råkat ta lite för mycket..
Det där med vännerna ,jag hade många.. eller vänner och vänner , vissa var ju bekanta som man pratade med då man sågs men ändå , man kände många och visste vem de flesta var.
Kvällarna gick ut på att ränna på stan i kylan då det var vinter, utan långkalsonger eller täckisar , för man var ju cool. Jag  gick och frös med mina vita savaann som satt klistrade mot kroppen, och sminket, jaa vad ska man säga om det , "överspacklad" är väl rätt ord. En massa foundation, puder, mascara i flera lager, kajal , eyliner , ögonskugga. Jag förstörde mitt "vackra" ansikte med allt de spackel men det insåg jag inte då.

Jag minns en kommentar när jag var osminkad och en kille inte var van att se mig utan de.
"Du ser ju ut som ett spöke"

Och det var sant, jag gjorde det.. Jag hade inge färg i ansiktet alls, det var helt färglöst.
Jag trotsade mina föräldrar , ingen av dem ville ha mig , ( vad de sa då)
Jag gjorde hål i läppen utan mina föräldras tillåtelse, och det var nog bara för att jag inte fick. Men det var snyggt , är snyggt idag med men finare om man är naturlig, så har inte kvar den. Den rök i slutet av nian, (3 år sen).
Skolan gick inge bra, orkade inte gör något på lektionerna så man kan ju säga att man trotsade lärarna lite grann. Man sa vad som helst till vem som helst..

Höll på sådära i något år sen började det klarna , jag kunde inte hålla på så längre. Det var dags att välja vad jag ville bli här i livet och det jag ville hade jag inte betyg till, de var alldelse för låga... hur skulle jag göra ? Det stod mellan att sluta eller fortsätta i samma spår. Jag stod inför ett val gällande min framtid. Till hjälp fick jag Daniel som kom in i mitt liv och fick mig att tro på mig själv och fick mig att välja rätt.

Jag valde att börja fokusera på skolan och jag märkte att fler och fler vänner/bekanta försvann , eftersom jag spenderade betydligt mycket mer tid på skolan än på att vara ute och ränna.
De sista veckorna smög sig på i skolan och betygen skulle sättas. Jag satt varje dag med skolarbete med hopp på att höja mina betyg, jag skulle in på es , det var mitt mål.
Jag minns de så väl , på en vecka skulle jag göra 14 uppgifter och med daniels tro på mig om att jag skulle kunna klara det fick mig att göra det : ) Jag höjde mig i 10 ämnen på en termin och jag kom in på es som jag verkligen ville.

Mitt nya liv började - inte lika hektiskt som innan utan mer lugnsamt.
Osminkad, tänker på betygen, är hemma på helgerna och bara tar det lugnt, vilar upp mig. Umgås med mina vänner som jag har, med familjen och med daniel såklart ; )

ta mig inte fel nu , den tiden då jag "var som jag var"  , var verkligen en upplevelse för mig, det var en rolig tid som jag kommer minnas för livet. och jag ångrar mig inte ens sekund att jag var som jag var, itan det har varit en lärdom i livet.
Men jag trivs nu , och de är den här personen jag vill vara även fast många gånger är det långtråkigt att bara sitta och inte göra något men jaa bättre än att supa varje helg och må apa dagen efter.